Hej
Ni som följer min blogg vet att min filosofi när det gäller ledarskap – oavsett vilket ledarskap, i detta fall föräldrarskap – är att ge ansvar, för att dem jag leder ska ta ansvar.
Att behandla dem som dem är, inte som jag är. Att möta självständiga tonåringarna där de är och i deras individualitet. Hur lätt är det inte att behandla ungdomarna som om de vore som jag? Att tala om ”så här är det” (givetvis av ren välvilja, våra barn är ju vårt ”allt”). Det är många gånger jag har fått bita mig i tungan. Jag vill så gärna säga ”gör så här så blir det bra” – men då får jag bita mig i tungan, och fråga ”vill du veta vad jag tycker?”.
Min ambition är att få självständiga individer med stor tillit till sig själva. Och då måste vi lita på dem. De kanske inte gör på mitt sätt, förmodligen inte, och det blir säkert fel på vägen. Och då gäller det att vi fortfarande litar på dem, även om vi får backa några steg, minska på friheten, så måste det vara okey att göra fel. Det är då vi lär oss. Vi kan inte skona våra barn från allt som är jobbigt, de måste själva vandra igenom livets stig.
Att tala om för våra barn vad som är bäst för dem när de är i full färd med att klara ut själva vem de innerst inne är kan vara både provocerande och meningslöst.
Vad som än händer behöver vi finnas där för att stötta våra ungdomars försök att bi sig själva och lära känna sig själva.
Vi vuxna är otroligt viktiga som förebilder, och det handlar om vad vi gör och hur vi lever – inte vad vi säger. Så har jag inte kolla på mina värderingar så är det hög tid att börja fundera på det. För jisses vad vi skickar ut värderingar och präglar våra barn, så det gäller att vi är medvetna om vad vi sänder ut.
Våra ungdomars frigörelse är också lite av en smärtsam förlust… av närhet, alla kramar, av makt och kontroll, av förtrolighet (helt plötsligt är vännerna viktigare, och dem man delar sina tankar med).
Men jag tror att det här är nödvändigt, för deras utveckling. För att bli hela, starka och sanna individer.
Det är många gånger som ungdomarna får chans att praktisera sitt personliga ansvar. Och ibland blir det fel. Min övertygelse är att det måste får bli fel ibland. Det viktiga är att prata mycket om det, backa tillbaka ,rätta in sig i ledet, kanske minskas det personliga ansvaret över en tid, men inte helt och hållet, för att sedan öka igen när ansvaret tas. Är det inte det som är föräldrarskap? Att finnas där, stötta, prata värderingar – men också att lita på våra ungdomar?
Att vara tonårsförälder är tufft precis som att vara tonåring. Det är en ny fas i livet. Vi genomgår båda en kritisk fas i livet, där identitet och värderingar mm ställs på sin spets, och där vi båda ska frigöra oss från gamla roller och hantera den osäkerhet som kommer upp.
En av de sakerna som jag vill undvika att skicka med mina barn så är det oro. Oro fullständigt förgiftar oss. Oro är något av det värsta självkänslan vet, eftersom oron hela tiden säger ”jag räknar inte med att du kan klara dig”.
Att vända på det. Att säga istället ”ha så kul, pröva, testa”. Vilket skickar signaler till vårt inre ”jag litar på dig”.
Med det menar jag inte att vi ska vara oförsiktiga och naiva. Det är den oron som ligger som ett ”täcke” över allt vi gör, och där 90% av oron ändå aldrig har någon substans eller uppstår i alla fall. Den oron har vi ingen nytta av.
Ibland blir det fel – men vi är aldrig fel.
Det är spännande att vara förälder, man vet aldrig vad som händer.
Och jag tvingas verkligen fundera på var jag står när det gäller mina värderingar. Här och nu ställs verkligen mina värderingar på sina spets.
Varje dag är en utmaning att leva efter min filosofi. För när allt flyter på bra, då är det inga problem. Det är när allt blir galet som det ställs på sin spets.
Tips på fantastisk bok som handlar om föräldrarskap ”ditt kompetenta barn” med Jesper Juuls. Jag rekommenderar den även till er som är intresserade av ledarskap.
