Jag roar mig just nu åt att läsa Tommy Iseskogs ”Min syn på svensk arbetsrätt”, en liten ”nätt” bok på 800 sidor… Kan låta ganska torrt, men faktum är att jag tycker att det är ganska intressant…

Vi är ju unika med vår ”svenska modell” frågan är bara hur anpassad modellen är till dagens (och kanske framförallt morgondagens) arbetsliv. Kanske skulle vi behöva tänka helt nytt?

I dag arbetar vi inte ett helt yrkesliv på en och samma arbetsplats (som för trettio år sedan), snarare är det vanligt att vi byter såväl arbetsgivare som yrke oftare, varför lagarna behöver anpassas till detta.

När det gäller anställningsskyddslagen ser jag t ex att kompetens-begreppet som fyrkantigt (även om det i begreppet ingår mer än den formella kompetensen; te x den personliga lämpligheten). Personligen ser jag att den formell kompetensen ofta fungerar som en ”inträdesbiljetten” till anställningsintervjun. Men väl där, vid intervjun,  är det 100% personligheten som gäller.  Jag, och de flesta med mig skulle jag tro, gör aldrig undantag för personliga egenskaper; har du rätt attityd och inställning kan du lära dig det mesta! Det handlar om rätt person på rätt plats. ”Tillräckliga kvalifikationer” är inte bra nog.

Medbestämmandelagen. Har den lagen spelat ut sin roll nu när dialog och samverkan är en självklar förutsättning för ett bra ledarskap? Jag tänker att det var vanligt förr med ett auktoritärt/detaljstyrt ledarskap, varför lag om medbestämmande var absolut nödvändig.

Vidare så togs de flesta arbetsrättsliga lagarna fram under industrialismens era, idag lever vi i ett kunskaps/informationssamhälle, vilket borde resultera i en proaktivare arbetsrättslagstiftning.

Ja, det finns mycket att säga. Jag ser fram emot en modernare och flexiblare arbetsrätt – som gynnar såväl arbetsgivare som arbetstagare! Kanske inte den allra lättaste nöten att knäcka…

Ja, det var några tankar! Nu ska jag gå ut och lägga mig i min fatboy-hängmatta